Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Bröllop, skola och Lidingölopp.

27 sep 2018

Hej på er. 

Jag har några intensiva veckor bakom mig. Först gick min lillasyster och gifte sig (vet ni hur mycket släktingar gillar att pika och fråga hur det känns att ens lillasyster gifter sig före en själv? (Jag känner inte att jag har några större svårigheter med det)). Bröllopsveckan var intensiv med mycket storhandlande, pyntande, fixande, städande, tårtbakande, talskrivande och allmänt förberedande. Sen var jag ännu toastmaster med min vän Jimppa på själva bröllopet så det blev väldigt mycket den veckan. Men det var det värt. Bröllopet blev underbart. Zenitha och Hugo blev gifta. Jag grät (okontrollerat) i kyrkan, vi skämde inte ut oss under kvällen, bruden var finast i världen, min systerson var gulligast i världen, maten var god, jag dansade sönder min klänning, godisbuffen levererade, lokalen var magisk och allt blev bara jättebra. 

Sen åkte vi hem till en intensiv skol- och jobbvecka och så tillbaka till Vasa fem dagar dagar senare för nästa bröllop. Där behövde jag dock "bara" agera gäst då min fina vän Cecilia fick sin Philip. Ett helt annorlunda bröllop än veckan innan, men ändå lika underbart fint. Och så roligt att träffa alla vänner igen. Två helt fantastiska helger med helt fantastiska människor!

Nu sitter jag hemma och dör rastlöshetsdöden. Min klass är ute i skogen i tre dygn och gör en massa mer eller mindre roliga uppgifter. Mitt ledband i foten (ligamentum talofibulare anterior som jag precis har fått lära mig att det heter) är mer eller mindre av så foten är rätt orörlig och att gå runt på ojämnt underlag i tre dygn är inget som funkar just nu. Det blir inte så mycket träning heller. Det är trots allt september, så det blir mycket vila, sådär som september brukar vara för friidrottare. Men hoppas på att börja springa snart igen. Annars blir det alternativ träning. Det är ingen större fara, det börjar vara tradition att jag har lite strul med kroppen på höstarna. Tror det är det åttonde året i sträck som något krånglar. Men hittills har det ju löst sig bra ändå. Man får ta det som det kommer och göra det bästa möjliga av situationen. Jag känner mig rätt lugn, bara lite besviken och uttråkad. 

Skolan har kommit igång på riktigt. Trots att jag inte har superlätt för att lära känna folk och inte är helt bekväm i sociala sammanhang med nya människor så har det gått bra. Vi har en bra klass och folk är trevliga, så det funkar. Jag märker dock att jag inte har pluggat på många år och känner mig helt lost ibland. Kontrollmänniskan i mig har lite svårt med alla olika uppgifter och deadlines som går om varandra och uppgifter som är lite oklara och som jag inte fattar till hundra procent. Som tur är har vi också börjat läsa anatomi nu. Jag har alltid velat läsa anatomi. Älskar att lära mig alla ord på latin (så att jag äntligen kan börja förstå vad mina naprapater säger) och jag älskar logiken. Det finns liksom inte så mycket att diskutera. Det bara är som det är. Människokroppen är fantastisk! Min kropp, och framför allt mitt huvud är däremot inte helt nöjda med alla tidiga morgnar. Det är först nu som jag verkligen börjar förstå grejen med kaffe. Det ger tydligen mer än bara en myskänsla. 

I veckan skrev jag en kort text på min instagram och min facebook om hur mina senaste tre år har sett ut. Om tvångsbeteenden, ångest och antidepressiva. Ni får klicka er in där (@steeplesandra på instagram) om ni vill läsa mera. Jag har länge velat berätta om hur det har varit men jag har inte vågat. Jag tror många känner igen sig i det. För min del handlade det inte så mycket om att jag skämdes över att jag inte mådde bra (vilket jag också har gjort, men det kunde jag släppa direkt det började bli lite bättre) utan mera rädsla över hur andra skulle se på mig. Skulle de tycka att jag överdrev? Att jag hade en "dålig inställning"? Att jag var negativ eller bara tyckte synd om mig själv? Skulle de känna sig obekväma då de umgicks med mig? Skulle jag inte bli uttagen till tävlingar för att de var oroliga över att jag inte skulle klara pressen en stortävling kan medföra? Skulle media skriva om det och ta saker ur sitt sammanhang? Skulle hela internet bli fullt av hatkommentarer om hur hur svag jag är, att jag inte har huvud för att nånsin lyckas då det gäller, att jag inte borde springa hinder för att jag suger och att jag inte är en riktig finländare pga mitt modersmål? Nåväl, det sista händer ju varje gång jag springer en tävling så just den biten var väl inte det största orosmomentet ändå. Men ni förstår. Jag valde att publicera mitt inlägg i veckan för att jag kände mig redo. Och vet ni vad som hände? Jag fick så himla mycket kärlek. Och en kommentar om att jag inte borde springa hinder (det hör ju ändå till). Men i övrigt bara kärlek. Jag har så fina människor runt omkring mig. Tack för att ni finns! 

På tal om psykisk ohälsa vill jag passa på att berätta om ett lopp som jag tycker är så himla fint och viktigt. Nämligen Mental Health Run som går den sjätte oktober ute på Djurgården, med start och målgång vid Sjöhistoriska museet. Loppet är 5km och man kan springa eller gå (har för mig att barnvagnar, stavar och hundar är tillåtna också) den fina sträckan runt Djurgårdsbrunnsviken. Det är ett perfekt lopp oavsett om man vill springa riktigt fort eller om man vill köra sitt livs första lopp. Man kan välja mellan olika anmälningsavgifter och allt överskott går oavkortat till psykiatrisk forskning. Loppet är än så länge ganska litet (troligen för att det krockar med andra välgörenhetslopp som har mera synlighet). Men det är mysigt och trevligt och varje människa som vill ställa upp och bidra är lika viktig. Jag var så sugen på att göra en riktigt bra tid på den snabba banan i år, men tyvärr är kroppen inte redo för ett maxlopp då ännu. Jag kommer dock att vara på plats och heja och hjälpa arrangörerna. Hoppas vi ses där! Läs mer på mentalhealthrun.se.

Ett annat lopp jag gärna skulle springa är Lidingöloppet. Lidingöloppets tremil kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Min Lidingöloppshistorik började 2011 då jag var skadad i början av säsongen och behövde något att se fram emot. Så jag anmälde mig till Lidingöloppet och fick med mig några vänner. Loppet gick åt helsike. Jag var i ledning en dryg mil men sen fick jag håll och sen gav knät upp så jag fick halta mig igenom loppet. 2012 var en större succé då jag lyckades vinna hela loppet och samma dag träffade Magnus för första gången. Behöver jag ens säga mera. 2013 hade jag lite för mycket självförtroende i huvudet och för få långpass i benen. Min fartfördelning var kass och jag blev "bara" tvåa. 2014 försökte jag mig på 15km men avbröt efter 5km pga strulig fot. Både 2012 och 2013 fick jag skadeproblem efteråt också. Så jag har en länge lidingöloppspaus nu, men hoppas på att springa tremilen igen. Men det dröjer nog några år. Om ni vill läsa min upplevelse från loppet 2012 så finns den HÄR. (Så besviken över att jag inte längre kan hitta bilden på mina fötter som nån publicerade efter loppet. De beskrev utseendet på dem som "två tappade kebabrullar där den röda såsen börjat rinna ut här och var". Den hade ni velat se va?) 

Nu tror jag att det är dags att avsluta den här romanen, dricka upp mitt kalla kaffe och gå till utegymmet en sväng. Kanske dags för lite bänkpress idag. Det kommer mina löpararmar att älska!

Sandra


TACKINLÄGGET!

9 sep 2018

2018 är över. Spikskosäsongen är slut. Jag står över terrängsäsongen men springer troligen lite landsväg ännu. 

Det har hänt mycket sen förra tackinlägget. Ett oktober som började med stora förväntningar och slutade med en överbelastad fot. Ett november som främst bestod av alternativ träning. Ett december som regnade bort och var så mörkt att även vi som älskar mörker blev deprimerade. Ett januari som var okej, men inte bra. Ett februari där snön inte slutade ösa ner. Ett mars då jag äntligen gjorde grymma löppass men alla på löpband (skulle inte ha sprungit i samma tempo ute). Ett april då det äntligen gick att springa ute igen och jag överträffade mig själv nästan varje pass och fick ett träningspers på 200m. Ett maj som gick galet bra med fint väder och pers på både milen och 5km (oklart det där med milpers men tror att mitt pers är sprunget på en för kort bana så jag räknar inte med det). Ett juni med fantastiska träningar, två pers på 800m och en förkylning som kom så olägligt som den bara kunde. Ett juli med grymma hinderpass som ledde till en mosad rygg som i sin tur ledde till problem med andningen och döda ben. Ett augusti då kroppen blev bättre men ryggen fortfarande strulade och jag stukade foten, men trots det fick till ett rejält pers på 5000m och ett på 10km. Och nu ett september då jag har mental vila men fortsätter springa eftersom min kropp tydligen vill ha det så. 

Ett år som inte över huvudtaget gick som planerat. Ibland sämre och ibland mycket bättre. Men att jag har kunnat få till så många bra tävlingar och träningar med allt strul bakom mig känns fantastiskt. Den här säsongen handlade om att komma tillbaka till banan och göra mig själv rättvisa igen. Jag lyckades inte få till det på hinder i år, men de andra sträckorna gick över förväntan, och det är jag glad över. Nu har jag motivation att fortsätta jobba mot ännu bättre säsonger. 

Men först ska jag säga tack. Jag tror inte att så många av de som jag vill tacka kommer att läsa det här. Men jag vill skriva ändå, för att jag vill berätta hur fantastiska människor jag har runtomkring mig!

Först vill jag säga TACK till Oscar. Hans kunskap och hans tålamod är fantastiskt. Hans sätt att förstå hur jag funkar och anpassa sig efter det, det gör allt så mycket enklare. Och när vi är på tävlingar och jag inte ens behöver säga nåt för att jag vet att han förstår och har koll. Jag är så himla glad och tacksam över hur bra vårt samarbete fungerar, trots att vi kan vara jäkligt envisa båda två. 

TACK till Sverre som har hjälpt mig med styrketräningen. Jag fullkomligt hatar att göra nya övningar och jag blir jäkligt irriterad om jag inte gör allting rätt direkt. Jag blir trotsig och omöjlig. Men Sverre är typ världens lugnaste människa och blir aldrig arg på mig (isf är han bra att dölja det) fast jag blir sådär besvärlig ibland.

TACK till Guy. Igen. För de tio åren jag tränade med Guy gav mig så himla mycket. Bland annat min träningsdisciplin som har gjort att jag har tagit mig ut och sprungit även de dagar då det har varit riktigt riktigt motigt.

TACK till Martin. Så lyxigt att ha sällskap på uppvärmningar och nerjogg. Så nice att ha draghjälp på intervallerna. Så himla tacksam över hans träningssällskap!

TACK till Access Rehab. Våning 9 känns som mitt andra hem ibland. Speciellt TACK till Mattias (du är saknad på kliniken!), Malin och Maria för att ni har gjort allt för att den här krångliga kroppen ska hålla sig hel. Vet inte hur jag skulle klara mig utan er!

TACK till Göran och Karin på mottagningen för elitidrott och hälsa. Utan er hjälp hade jag inte orkat. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka tillräckligt mycket. 

TACK till Emma. Jag vet fortfarande inte om hon är kostrådgivare, dietist eller nutritionist (hur stavar man ens det?). Det kanske är samma sak. För mig är hon iaf alla tre plus allt annat. Såsom hälkompis, vanlig kompis och en sån där människa som får prata en till rätta när man är lite trög i huvudet ibland. Fattar inte hur jag klarade mig innan jag träffade Emma.

TACK till Stina och Daniel på jrssm för hjälp med tävlingar i sommar. Att samarbeta med Stina och Daniel är som att åka på väldigt krångliga tävlingsresor men utan allt krångligt. De bara får allt att fixa sig. 

TACK till Nike för de snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste kläderna. Pegasus 35 måste vara Guds gåva till mänskligheten.

TACK till IK Falken, Hammarby Friidrott och finska friidrottsförbundet. 

TACK till Magnus. Han behöver en hel roman. Men jag tror jag tar den muntligt istället. Han är allt och lite till. Han är lugn då jag är kaos. Han fixar då jag inte orkar. Han lyssnar då jag pratar. Han orkar då jag inte orkar. Och jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna honom. 

TACK till min familj. Saknar så himla mycket att ha mina systrar med mig på löparbanan. Saknar dem utanför banan också. Och mina bröder. Och mamma och pappa. Och babyn (syrrans). Jag önskar att jag kunde bo på två ställen samtidigt. 

TACK till mina vänner, för att ni alltid orkar. Och för att ni förstår att jag prioriterar träningen. För att ni inte blir arga då jag ändrar planer i sista minuten. Och för att jag får vara bara jag. 

Och sist men inte minst. TACK till alla som hejat på mig i sommar. Som hör av sig i både med- och motgång. Som försvarar mig då folk skriver taskiga saker. Som är på plats och hejar. Som skriver så fina saker att de går rakt in i hjärtat. Som tror på mig då andra tvivlar. Som vill se mig lyckas. Som gång på gång kommenterar fastän jag inte alltid svarar. Ibland får jag mycket skit, men jag gråter inte lika mycket över det som jag gråter över att jag blir rörd över allt fint ni säger och skriver. Så tack för det. Tack tack tack!

Nu är min kropp relativt hel. Lite småont här och där, så som det brukar vara efter säsongen. Lite trött mentalt men ändå motiverad. Kommande år blir en ny utmaning med studierna vid sidan om idrotten. Men jag tror att det kommer att funka. Jag ska ge det en chans. Och jag ser så mycket fram emot att fortsätta utvecklas och att springa snabbare och snabbare. Jag tror att den här kroppen kommer att fortsätta överraska mig många år framöver. Och med världens finaste stöd runtomkring mig så kan det inte bli annat än bra i slutändan!

Så tack för allt, ni är fantastiska! 

Sandra

Tack och hej 2018

3 sep 2018

Hej! 

Vi börjar med att reda ut ett par saker. 1) Jag kommer inte att sluta springa hinder för att 5000m gick bra. Jag kommer att satsa på 1500m till nästa år, men kommer att fortsätta träna hinder och tävla sen då kroppen är redo. 2) Att jag har börjat studera betyder inte att jag börjar trappa ner min satsning. Idrotten är och förblir prio ett, förhoppningsvis ända fram till OS i Paris 2024.

Då kan vi fortsätta. Finnkampen kom och gick och var lika fantastisk som alltid. Jag var inte speciellt taggad då jag tränat väldigt lite och inte speciellt mycket kvalitet de senaste veckorna. De två Midnattsloppen var dock ganska bra träning. Banpasset som jag skulle köra tre dagar innan Finnkampen gick åt helsike för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen och benen var tunga och sega. Så att jag hade dåligt självförtroende och var toknervös inför 5000m var inga konstigheter. Jag har heller inte sprungit 5000m på fem år och tycker väl inte att tusenvarvruntbanan är superroligt ändå. 

Jag körde hela loppet i min egen bubbla. Jag brukar i vanliga fall tänka mera och vara mer medveten om vad som händer runtomkring. Men jag försökte springa avslappnat, främst för ryggens skull, och hade fokus på benen som sprang framför mig. Jag hade en känsla av att inget skulle hända före tidigast med 1km kvar, så jag bara sprang och avvaktade. Visste inte vad som skulle hända, när det skulle hända och hur min kropp skulle reagera då det väl hände något. Och med 700m kvar hände något och tempot ökade rejält. Jag hakade på men kände inte att benen svarade riktigt som jag ville. Med 250m kvar hade jag en liten lucka till svenskorna framför mig och jag trodde nästan att jag var körd. Men så tände jag till igen, bestämde mig för att jag i alla fall måste slå en av dom. Och då jag väl kom upp i tempo och passerade så insåg jag att jag kunde vinna. Så då var det bara att köra på. Upploppet, målgången och segern framför hemmapubliken var fantastisk. Så länge sedan jag verkligen har kunnat överraska mig själv och vara glad och nöjd. Pers med 19s i ett taktiklopp var ju också en härlig bonus. Det blev för övrigt fyra pers i det loppet, så roligt med lite sånt bland alla taktiklopp (som förstås också har sin charm).

Det var galet svårt att ladda om mentalt inför 1500m som gick typ 2h 40min efter målgången på 5000m. Jag var för uppe i varv och helt skakig. Men det var bara att fylla på med energi, få behandling för ryggen och hålla igång kroppen. Och inför 1500m var jag inte ett dugg nervös. Jag brukar i vanliga fall tycka att jogglopp är roliga. Men joggtempot i vårt 1500m-lopp var lite väl långsamt ändå. Det passade inte riktigt mig som redan hade förbrukat den bästa spurten. Jag sprang mitt sista varv runt 60 blankt och hade ändå inte en chans mot de andra. Jag kände mig inte trött och sliten, utan det där extra trycket som behövs om det ska gå riktigt fort fanns inte riktigt där. Så det var lite trist, men inte helt oväntat. Jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt ändå.

Jag är så otroligt tacksam för allt hejande och alla grattisar i helgen. Och jag är så glad över att jag får så fint stöd från Sverige också, till och med i Finnkampen. Landskampen handlar inte om krig mellan länderna, utan vänskap. Och jag tycker att det är så himla fint att folk fattar det. Så tack för alla fina ord (även från er finländare såklart!), det värmer verkligen! 

Att få sitta på läktaren andra dagen var skönt. Stämningen var grym och landskampen avslutades på häftigast möjliga sätt då killarna tog hem grensegern på 1500m och vann hela kampen. Så mäktigt! 

Igår då jag kom hem var jag helt slut. Så jäkla mycket känslostorm i helgen. Nervositet, stress, lättnad, glädje, irritation, lycka, ångest och allt vad man nu kan tänkas känna i en salig blandning. 

Men det är så himla skönt att säsongen är över så jag får börja grundträna igen! Och även om jag säger att säsongen är över så har vi ändå stafett-fm (4x800m) kvar. Och sen ska jag köra några 5- och 10km-lopp ännu i höst, men de sker utanför banan. Lite roliga avbrott i grundträningen och delmål längs vägen. Jag kommer dock inte att köra något terrängsäsong. Det hade varit kul, men vill inte riskera något genom att springa på ojämna, gräsiga, leriga och kanske till och med snöiga underlag.

Foto: Daniel Byskata

Skolan har börjat men jag har inte riktigt kommit in i rutinerna ännu. Det har mest varit info. Och mycket folk. Jag har alltid haft jättesvårt att hantera nya situationer så det har varit ganska jobbigt hittills. Stora folkmassor är heller inte det jag känner mig mest bekväm med så de fösta föreläsningarna där vi är några hundra på plats är lite tunga, men snart ska vi köra mera med bara vår klass, så då blir det lugnare. Jag gillar ändå själva skolan, men det beror också på att jag har varit där så himla mycket redan innan jag började plugga där så jag känner mig lite hemma där redan. Och idag då vi fick hela två timmars lunchrast så passade jag på att springa 15km för att upptäcka vägarna däromkring. Blev mycket positivt överraskad. Så bra ställen att springa på. Och att ha Stadion 100m skolan är ju en trevlig bonus.

Så det ska nog blir bra bara jag kommer in i det! 

Sandra

Om att börja skolan efter sex års sommarlov.

22 aug 2018

Och så var Midnattsloppet över för i år. Jag inledde veckan fint med att få ont i ryggen igen. Trodde det skulle släppa nu då jag inte sprungit över några hinder men icke. Den värker fint mest hela tiden. Lyckades dessutom stuka foten för första gången i mitt liv och såklart svullnade den upp som en mindre fotboll och var inte alls speciellt rolig. Foten funkade dock att springa på efter en dags vila. Men mina förhoppningar inför Midnattsloppet var minimala. Jag var skeptisk till att den här kroppen skulle klara av ett millopp över huvudtaget. 

Så jag la all fokus på att springa avslappnat och utnyttja de snabba partierna. Uppförsbackarna fick bli mina vilosträckor där jag tog det lugnt. Det tog ca 800m innan ryggen började kännas och nånstans vid 5-6km gjorde det rejält ont. Men benen var pigga och foten mådde fint så jag bet ihop och fortsatte att fokusera på att inte dra upp axlarna eller spänna mig. Väntade tills sista km innan jag vågade trycka på lite mera och vid det laget ville min rygg gå av, men publikstödet var så jäkla häftigt så jag inte riktigt orkade bry mig i att det gjorde ont. Kom i mål som vinnare på 34.28, 59s snabbare än ifjol och var mycket nöjd. Var också glad över att foten klarade backar, en massa branta svängar, ojämnheter i asfalten (som var ännu svårare att se i mörkret) och kullersten. 

Lördagkvällen var helt amazing. Publiken var amazing, loppet var amazing, arrangörerna var amazing, de sociala damerna på bussen var amazing och att träffa allt folk som jag inte sett på ett tag var amazing. Tackar för det. Emma gjorde sitt jobb som assiterande coach/väskbärare/peppare/livvakt utmärkt och Martins uppvärmningssällskap var också nice! Jag och Martin har ju pratat om Midnattsloppet halva sommaren. Jag har aldrig slagit honom på tävling sen vi började träna ihop. Jag har tänkt att Midnattsloppet skulle vara min chans. Men han har varit i så jäkla grym form senaste tiden medan min kropp har strulat så jag hade lite börjat ge upp hoppet. Men så drog han på sig lite fotkrångel lagom inför loppet och kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa så jag slog honom. Det känns bra såklart, men jag vill ju slå honom då han gör ett bra lopp ;) 

Hur som helst så är det inte mycket kvar av säsongen. Kroppen har strulat så mycket att jag inte kommer att försöka mig på några bra bantider mer i sommar. Jag har Finnkampen och Stafett-FM kvar, båda skitroliga tävlingar, och det är såna tävlingar jag behöver nu. Och så slänger vi in lite motionslopp där emellan. Och skola.

Det är freaking fem dagar tills vi har upprop på skolan. Känns lite läskigt. Inte utbildningen i sig, den ser jag fram emot trots att jag blev lite avskräckt då jag såg att vi ska ha både dans, bollsport och friluftsliv (jag ska ju bli coach, borde vi inte ha hotell-liv istället?). Men det blir faktiskt kul. Känner mig dock helt lost då det kommer till det här med att plugga. Vet inte hur man gör längre. Tänk vad mycket man hinner glömma på sex år!

Jag vet inte hur man skriver uppsats och källhänvisar. Jag kan inte längre använda excel och powerpoint, det är knappt så jag behärskar word. Och använder man papper och pennor längre eller skriver man allt på dator nuförtiden? Ska jag ha dator med? Hur går en tenta till? Får man äta mellis under föreläsningarna? Får jag lukta svett, då jag inte hinner både träna, äta och duscha på lunchen, eller är det bättre att komma för sent? Kan jag få kvarsittning? Måste man ha en splitterny ryggsäck? Får jag prata dialekt eller är sverigesvenska det enda korrekta? Funkar det här med att ta med äpplen till lärarna ännu? Måste jag komma överens med folk? Alltså måste jag prata med andra människor? Måste jag kunna engelska? Kan jag få åka skolbuss istället för tunnelbana? Varför är lunchen tre gånger dyrare i Sverige än i Finland? Kommer jag att hamna i ålderkris pga alla 20åringar? Frågorna är många, svaren är få (eftersom jag inte ställt mina frågor någon annanstans än här). Kommer lätt att vara den jobbigaste ungen i klassen! Men det blir kul. 

Jamen det var väl ungefär det jag hade på lager just nu! Återkommer om jag överlever första skoldagen. Om jag hinner. September blir intensivt med skola + fyra Finlandshelger i sträck (tävling + tävling + bröllop + bröllop). 

Men människor, vet ni vad? DET ÄR HÖST!!! 

Sandra

Ps. Ni måste läsa Emmas blogg om hur man beter sig på löparbanor. Hon förklarar också hur löpare är som människor. Jag är tydligen inte den enda löparen här i världen med "feil i hovo" (vissa saker låter helt enkelt bättre på dialekt). 

Midnattsloppetveckan

13 aug 2018

Hej på er!

Min kropp har äntligen vaknat till liv igen efter tre veckor då ingenting fungerade. Min analys i efterhand är att ryggen tog för mycket stryk av hinder, att jag inte riktigt var beredd på värmen (trots att jag klarat av den bättre än vanligt i sommar så blir man ändå seg av att ha 27 grader inomhus dygnet runt), att det blev många restimmar (många timmar i bil och många tunga väskor att släpa på) som gjorde det ännu tuffare för ryggen och så pms på det. Det var faktiskt först när min mens kom igång som benen började funka igen. Trots det var nog pms inte den enda orsaken till allt krångel. Men det är ändå galet frustrerande att vara kvinna ibland.

Jag och Magnus åkte upp till Funäsfjällen förra helgen. Vi behövde komma bort från stan, människor och vår överhettade lägenhet. Det blev många timmar i bil, men för mig som knappt varit utanför Stockholms gränser sen jag flyttade hit 2012 så var det lärorikt i alla fall. Funäsdalen var fantastisk. Framför allt var det kallt. Man kunde liksom andas. Det var lite ovant. Och så var det tyst och lugnt. Vi gjorde inte så mycket. Bara tränade, drack kaffe och försökte undvika att köra på renar. Det gick bra. Och efter några dagar med frisk luft och tystnad så kändes det skönt att åka hem igen.

Jag kollade en del på EM förra veckan. Inte allt men ganska mycket. Jag valde att inte se de loppen jag själv hade velat springa, dvs 1500m och hinder. Nöjde mig med resultatlistorna. Det var ändå häftiga EM-tävlingar och det finns några idrottare som berörde mig speciellt:

- Gesa Krause som vann damernas hinder. Hon har haft lite strul i början av säsongen men lyckades komma i form då det gällde och försvarade sin titel på hemmaplan. Snyggt. Och hon såg så himla lycklig ut. Älskar att nivån på damhinder har stigit så mycket. Tidigare har man kunnat ta EM-medalj på strax över 9.30 men nu hade tjejen som blev 10a 9.32. Kul! 

- Sandra Perkovic som vann damernas diskus. Jag vet inget om diskus. Men jag vet att den här kvinnan är helt jäkla överlägsen. Hon vinner allt, alltid och har gjort det i flera år nu. Dessutom vinner hon alltid överlägset. Den här gången såg det inte så bra ut för henne efter fyra kast. Hon hade två kast utan resultat och två kast på en mycket lägre nivå än hon brukar vara och låg trea. Och så i femte omgången hivar hon iväg diskusen hur långt som helst och vinner med över 4,5 meter. Sista kastet trampar hon över. Så ett lyckat kast av sex och ändå i en helt egen klass. Så häftigt. 

- Armand Duplantis som vann herrarnas stav. Det intressanta är att jag inte såg tävlingarna. Jag var på väg hem från min träning och kollade bara resultaten i telefonen och undrade vad fan han höll på med. Tog höjd efter höjd och klarade allt i första försöket. Hann se några intervjuer med honom sen och jag kan inte annat än imponeras och fascineras över hans sätt och hans inställning till sporten. Det spelar ingen roll att han är ung och vad han kan göra i framtiden. Han behöver inte ens bli bättre, för han är så förbannat bra redan. Såklart jag tror och hoppas att han kommer att hoppa ännu högre, men bara för att idrottarna är unga behöver vi inte segla iväg till framtiden på en gång. Vi kan njuta över hur jäkla bra han är just nu istället!

- Mujinga Kambundji. Jag vet inte varför jag har koll på den här schweiziska sprintertjejen över huvudtaget. Har aldrig haft speciellt bra koll på sprint. Tror att hennes namn på något vis fastnade efter att hon var ett av affischnamnen inför EM i Zürich 2014. Kambundji inledde EM med en frustrerande fjärdeplats på 100m. Sen ville hon ta revansch på 200m men kom igen i mål som fyra. Och sen avslutade hon hela EM med en till fjärde plats på 4x100m. Tre fjärde platser på ett mästerskap är grymt såklart, men kan bara tänka mig hur frustrerande det måste vara. Och det är inte bara idrottare som verkligen får till det som berör mig. Det är idrottare som visar hur mycket idrotten betyder för dem och vågar visa känslor som berör mig. 

Såklart finns det flera prestationer som går att lyfta fram. Jag vet att alla tänker "jamen Jakob Ingebrigtsen då!!!". Och ja, hans sätt att springa är imponerande, på samma sätt som Laura Muirs. Det finns massor med fina prestationer, men det är de fyra jag nämnde som är de namn som kommer att fastna för mig efter det här mästerskapet. 

Men nu är EM över och samtidigt tog supersommaren slut. Och gud vad jag njuter. Av samma anledning som folk gnäller på regniga somrar så gnäller jag på 30 grader, DET GÅR JU INTE ATT VISTAS UTE. Om det regnar kan man iaf skydda sig från regnet. I 30 graders värme hjälper varken solkräm, nakenhet eller fläktar. Det är varmt hela jäkla tiden och det är inte ett dugg trevligt tycker jag. Upp till 28 grader är ok men sen är det mest äckligt enligt mig. 

Men nu har jag redan bestämt att det är höst. Det känns tydligt i luften. Det är svalare, det doftar mera hav och kvällarna är mörkare. Och det finns inget som gör mig så lycklig som då det är höst i luften. Jag känner mig som en ny människa som vill starta tusen nya projekt och är motiverad till allt. Jag älskar älskar älskar hösten. Dessutom springer jag bra i skitväder. Gjorde ett grymt banpass i 12 grader, blåst och regn igår. Inte helt logiskt, men alldeles underbart.

Min säsong är inte över ännu. Det blir några mindre 800m lopp i veckan och nästa vecka ska jag se om jag ännu lyckas få till ett lite bättre 1500m lopp än senast. Sen är det ännu Finnkampen och stafett-FM. Dessutom är det Midnattsloppet i helgen. Det enda milloppet som är lika roligt som jobbigt. Ser verkligen fram emot det. Och den här veckan är det ju awesome att vara löpare. Aldrig ser man så många löpare i Stockholm som under midnattsloppetveckan. Vägarna är fyllda av löpare som insett att "shit, det är ju midnattsloppet på lördag, det sket sig med träningen i år igen. Men om jag börjar nu så hinner jag i alla fall springa två eller tre gånger innan helgen". De flesta springer också i gamla midnattsloppettröjor. Jag tycker att det är väldigt charmigt på något vis.

Om två veckor börjar jag plugga. Ser verkligen fram emot det och hoppas att jag får ihop det på ett bra sätt. Tänker i alla fall ge det ett försök. Hörde dock rykten om att någon trodde att jag skulle bli PT och vill förtydliga att det alltså inte är en PT-utbildning jag ska gå. Jag ska inte börja jobba på gym eller dra löppass för motionärer (trots att det helt säkert skulle ge bättre betalt än det jag förhoppningsvis ska börja jobba med). Det är alltså en treårig utbildning (180hp) för att bli tränare inom elitidrott. Eftersom jag har det lite knepigt med ekonomin just nu känns det lite ironiskt att plugga till ett yrke som knappt går att leva på här i Norden och definitivt inte i Finland. Dessutom är det ett jobb som folk kan få utan att ha någon utbildning alls. Men jag vill inte bli tränare för att tjäna pengar, utan för att kunna hjälpa idrottare att nå sina mål. Och trots att jag har en massa erfarenhet så känns det ändå viktigt för mig att ha en utbildning så att jag kan se saker och ting ur olika perspektiv och inte bara utgå från vad som har fungerat för mig. Så det kommer verkligen att kännas givande!  

Men nu är det dags för eftermiddagskaffet! 

Hoppas vi ses på Söder på lördag. Kom gärna och hälsa, jag känner mig ovanligt social just nu! 

Sandra

Ladda fler