Bröllop, skola och Lidingölopp. - Sandra Eriksson | Runner's World

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Bröllop, skola och Lidingölopp.

27 sep 2018
av: Sandra Eriksson

Hej på er. 

Jag har några intensiva veckor bakom mig. Först gick min lillasyster och gifte sig (vet ni hur mycket släktingar gillar att pika och fråga hur det känns att ens lillasyster gifter sig före en själv? (Jag känner inte att jag har några större svårigheter med det)). Bröllopsveckan var intensiv med mycket storhandlande, pyntande, fixande, städande, tårtbakande, talskrivande och allmänt förberedande. Sen var jag ännu toastmaster med min vän Jimppa på själva bröllopet så det blev väldigt mycket den veckan. Men det var det värt. Bröllopet blev underbart. Zenitha och Hugo blev gifta. Jag grät (okontrollerat) i kyrkan, vi skämde inte ut oss under kvällen, bruden var finast i världen, min systerson var gulligast i världen, maten var god, jag dansade sönder min klänning, godisbuffen levererade, lokalen var magisk och allt blev bara jättebra. 

Sen åkte vi hem till en intensiv skol- och jobbvecka och så tillbaka till Vasa fem dagar dagar senare för nästa bröllop. Där behövde jag dock "bara" agera gäst då min fina vän Cecilia fick sin Philip. Ett helt annorlunda bröllop än veckan innan, men ändå lika underbart fint. Och så roligt att träffa alla vänner igen. Två helt fantastiska helger med helt fantastiska människor!

Nu sitter jag hemma och dör rastlöshetsdöden. Min klass är ute i skogen i tre dygn och gör en massa mer eller mindre roliga uppgifter. Mitt ledband i foten (ligamentum talofibulare anterior som jag precis har fått lära mig att det heter) är mer eller mindre av så foten är rätt orörlig och att gå runt på ojämnt underlag i tre dygn är inget som funkar just nu. Det blir inte så mycket träning heller. Det är trots allt september, så det blir mycket vila, sådär som september brukar vara för friidrottare. Men hoppas på att börja springa snart igen. Annars blir det alternativ träning. Det är ingen större fara, det börjar vara tradition att jag har lite strul med kroppen på höstarna. Tror det är det åttonde året i sträck som något krånglar. Men hittills har det ju löst sig bra ändå. Man får ta det som det kommer och göra det bästa möjliga av situationen. Jag känner mig rätt lugn, bara lite besviken och uttråkad. 

Skolan har kommit igång på riktigt. Trots att jag inte har superlätt för att lära känna folk och inte är helt bekväm i sociala sammanhang med nya människor så har det gått bra. Vi har en bra klass och folk är trevliga, så det funkar. Jag märker dock att jag inte har pluggat på många år och känner mig helt lost ibland. Kontrollmänniskan i mig har lite svårt med alla olika uppgifter och deadlines som går om varandra och uppgifter som är lite oklara och som jag inte fattar till hundra procent. Som tur är har vi också börjat läsa anatomi nu. Jag har alltid velat läsa anatomi. Älskar att lära mig alla ord på latin (så att jag äntligen kan börja förstå vad mina naprapater säger) och jag älskar logiken. Det finns liksom inte så mycket att diskutera. Det bara är som det är. Människokroppen är fantastisk! Min kropp, och framför allt mitt huvud är däremot inte helt nöjda med alla tidiga morgnar. Det är först nu som jag verkligen börjar förstå grejen med kaffe. Det ger tydligen mer än bara en myskänsla. 

I veckan skrev jag en kort text på min instagram och min facebook om hur mina senaste tre år har sett ut. Om tvångsbeteenden, ångest och antidepressiva. Ni får klicka er in där (@steeplesandra på instagram) om ni vill läsa mera. Jag har länge velat berätta om hur det har varit men jag har inte vågat. Jag tror många känner igen sig i det. För min del handlade det inte så mycket om att jag skämdes över att jag inte mådde bra (vilket jag också har gjort, men det kunde jag släppa direkt det började bli lite bättre) utan mera rädsla över hur andra skulle se på mig. Skulle de tycka att jag överdrev? Att jag hade en "dålig inställning"? Att jag var negativ eller bara tyckte synd om mig själv? Skulle de känna sig obekväma då de umgicks med mig? Skulle jag inte bli uttagen till tävlingar för att de var oroliga över att jag inte skulle klara pressen en stortävling kan medföra? Skulle media skriva om det och ta saker ur sitt sammanhang? Skulle hela internet bli fullt av hatkommentarer om hur hur svag jag är, att jag inte har huvud för att nånsin lyckas då det gäller, att jag inte borde springa hinder för att jag suger och att jag inte är en riktig finländare pga mitt modersmål? Nåväl, det sista händer ju varje gång jag springer en tävling så just den biten var väl inte det största orosmomentet ändå. Men ni förstår. Jag valde att publicera mitt inlägg i veckan för att jag kände mig redo. Och vet ni vad som hände? Jag fick så himla mycket kärlek. Och en kommentar om att jag inte borde springa hinder (det hör ju ändå till). Men i övrigt bara kärlek. Jag har så fina människor runt omkring mig. Tack för att ni finns! 

På tal om psykisk ohälsa vill jag passa på att berätta om ett lopp som jag tycker är så himla fint och viktigt. Nämligen Mental Health Run som går den sjätte oktober ute på Djurgården, med start och målgång vid Sjöhistoriska museet. Loppet är 5km och man kan springa eller gå (har för mig att barnvagnar, stavar och hundar är tillåtna också) den fina sträckan runt Djurgårdsbrunnsviken. Det är ett perfekt lopp oavsett om man vill springa riktigt fort eller om man vill köra sitt livs första lopp. Man kan välja mellan olika anmälningsavgifter och allt överskott går oavkortat till psykiatrisk forskning. Loppet är än så länge ganska litet (troligen för att det krockar med andra välgörenhetslopp som har mera synlighet). Men det är mysigt och trevligt och varje människa som vill ställa upp och bidra är lika viktig. Jag var så sugen på att göra en riktigt bra tid på den snabba banan i år, men tyvärr är kroppen inte redo för ett maxlopp då ännu. Jag kommer dock att vara på plats och heja och hjälpa arrangörerna. Hoppas vi ses där! Läs mer på mentalhealthrun.se.

Ett annat lopp jag gärna skulle springa är Lidingöloppet. Lidingöloppets tremil kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Min Lidingöloppshistorik började 2011 då jag var skadad i början av säsongen och behövde något att se fram emot. Så jag anmälde mig till Lidingöloppet och fick med mig några vänner. Loppet gick åt helsike. Jag var i ledning en dryg mil men sen fick jag håll och sen gav knät upp så jag fick halta mig igenom loppet. 2012 var en större succé då jag lyckades vinna hela loppet och samma dag träffade Magnus för första gången. Behöver jag ens säga mera. 2013 hade jag lite för mycket självförtroende i huvudet och för få långpass i benen. Min fartfördelning var kass och jag blev "bara" tvåa. 2014 försökte jag mig på 15km men avbröt efter 5km pga strulig fot. Både 2012 och 2013 fick jag skadeproblem efteråt också. Så jag har en länge lidingöloppspaus nu, men hoppas på att springa tremilen igen. Men det dröjer nog några år. Om ni vill läsa min upplevelse från loppet 2012 så finns den HÄR. (Så besviken över att jag inte längre kan hitta bilden på mina fötter som nån publicerade efter loppet. De beskrev utseendet på dem som "två tappade kebabrullar där den röda såsen börjat rinna ut här och var". Den hade ni velat se va?) 

Nu tror jag att det är dags att avsluta den här romanen, dricka upp mitt kalla kaffe och gå till utegymmet en sväng. Kanske dags för lite bänkpress idag. Det kommer mina löpararmar att älska!

Sandra