Anders Larvia - Bloggare på Runner's World | Runner's World

Anders Larvia


Chicago Marathon Race Report

11 okt 2018

Äntligen hemma i Sverige efter några hektiska dagar i USA. Chicago Marathon - check! Min femte major av sex avklarad. Det blev liksom bara fram och tillbaka men hann ändå med en hel del. Jetlaggad som fan. Vänjer mig aldrig riktigt vid att tappa ett halvt dygn varje gång man åker hem från USA. Jag tog mig i mål och fick min medalj. Dock inte på den tid jag hade hoppats på. Direkt efter målgång var jag så sjukt besviken på mig själv. 2.50.11. Inte riktigt det jag hade siktat på. Nu med några dagars distans så känner jag mig fortfarande fruktansvärt ambivalent och vet inte riktigt vad jag ska känna. I mitt huvud fanns bara PB och jag var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Jag vet att jag var i ännu bättre form nu än förra året men ändå så gick det inte. Och det är också en av anledningarna till varför jag älskar marathon. Alla stjärnor måste stå rätt och det gjorde dom inte för mig i söndags. Redan efter första milen kände jag att det inte var min dag och andra halvan av loppet var mer en mental kamp snarare än en fysisk sådan. Hela mitt huvud fylldes av negativa tankar som jag inte kunde slå bort. Jag var egentligen aldrig särskilt trött eller sliten nån gång under loppet men det enda jag kunde tänka på under andra halvan var att jag skulle misslyckas och det är klart som fan att man kommer göra det om man tänker så. Så på så sätt så måste jag ju ändå vara nöjd med att jag inte bröt ihop totalt och gick i mål, för den tanken slog mig mer än en gång. Nu skiter jag i det här!

I fredags morse lämnade jag och brorsan Sverige och efter en långflygresa via Helsingfors landade vi på eftermiddagen lokal tid i Chicago på O'Hare International. Det första som mötte oss när vi klev utanför flygplatsen var en kvalmig och klibbig luft som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden. Inte en jävla värmebölja till, tänkte jag. För att komma in till stan var vi först tvungna att åka buss till en annan terminal för att därifrån hoppa på tåget som skulle ta oss in till Downtown. Kände hur jag blev svettigare och svettigare av den höga luftfuktighen för varje minut som gick. Efter en tågresa på 45min var vi äntligen framme vid hotellet som låg alldeles intill River Walk mitt i centrala Chicago. Renaissance Hotel Downtown. Rekommenderas om ni tänker springa Chicago Marathon. Fräscht och centralt. Trots att klockan bara var sju på kvällen gick vi och la oss ganska omgående för att ha kvar svensk tid i kroppen och underlätta den tidiga starten på söndagen.

Både jag och brorsan vaknade vid halv fyra tiden på lördag morgon och bestämde oss för att sticka ut på en kort morgonjogg. Det var fortfarande riktigt klibbig luft och precis innan vi stack ut började det både blixtra och dundra men lika snabbt som det kom, lika snabbt försvann det. I mörkret lyckades vi orientera oss till Millenium Park och den kända bönan som bara låg en knapp kilometer bort och sprang även bort för att kolla in start- och mål lite längre ner i parken. Efter den korta morgonjoggen var det sen dags för att hämta ut nummerlappen. Expot låg ett par stationer bort och trots att vi var där precis när dom öppnade så kryllade det av folk. Att hämta nummerlappen gick dock smidigt trots att man var tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll och få både väskan genomsökt och även bli visiterad. Tyvärr var alla officiella Nike kläder slut i både small och medium, fanns inte en endaste tischa kvar. Alltså, vafan, känns som att 90% av alla löpare är taniga jävlar som har S eller M så arrangören borde ju fatta att dom ska ta in fler av dom storlekarna och färre XXL om dom vill sälja mer av sina grejer så tyvärr blev det inga köp. Däremot verkade det finnas gott om nya Vaporfly Flyknit. Mässan i sig var rätt okej, inte den största men heller inte den minsta. Innan vi lämnade var brorsan förbi Abbotts bås för att bocka av sig och säkerställa att han skulle få sin Six Star Finisher medalj som man får efter att ha gjort alla sex majors.

Efter mässan bar det sen av tillbaka till Downtown för lunch på Giordanos och deras berömda Deep Dish Pizza. Som tur var var vi där precis när dom öppnade för bara en kvart senare ringlade sig kön lång utanför med en timmes väntetid. Vi velade om vi dela på en small eller medium men servitrisen garanterade att en small skulle räcka. Var lite skeptisk eftersom jag inte har nåt stopp när det kommer till mat men satan vad ägd jag blev av den där pizzan. Tre slice:ar och 2000kcal senare ville jag bara ut och springa bort all ost och deg men det fick vänta. Istället tog vi en promenad längs floden som flyter genom stan och hamnade sen på the Magnificent Mile - Chicagos stora shoppinggata. Där blev det ett besök på Nike butiken men inte heller dom hade kvar några officiella kläder i small eller medium. Hann i alla fall med att dregla lite över Vaporfly Elite Flyprint som man kunde köpa - utprintad direkt från 3D skrivare - för bara 700 dollar + taxes. Men då fick man en jävligt snygg glaslåda på köpet. Resten av kvällen spenderades på hotellet för att inte slita för mycket på benen. Både jag och brorsan var fortfarande tokmätta efter Giordanos men tvingade ändå i oss ett par portioner pasta på hotellet lite senare på kvällen och somnade sen vid åttatiden.

Raceday innebar tidig uppstigning redan vid kl4 men eftersom vi fortfarande hade svensk tid i kroppen kändes det inte alls särskilt jobbigt. Efter frukost på rummet och obligatoriska toabesök begav vi oss sedan mot starten strax före kl6. Utanför hällregnade det men temperaturen kändes betydligt svalare jämfört med dagarna innan och luftfuktigheten var inte heller särskilt besvärande. Kanske kunde det bli perfekt maraväder. Precis när vi kom fram till Grant Park slutade det att regna men fötterna hade ändå hunnit bli dyngsura. I det kolsvarta mörkret orienterade vi oss fram till rätt ingång och det gick riktigt smidigt att ta sig in på startområdet. Mörkret gjorde dock det lite svårt att orientera sig men till slut var vi framme vid klädinlämningen. Slängde in våra klädpåsar men behöll en slängtröja och ponchon och begav oss sedan till startgrupp A. En halvtimme innan start började det äntligen ljusna och man kunde se vart man var. Inne i startfållan blev det några korta strides som uppvärmning innan folk började välla in. 10min innan start kom så Sir Mo, Galen Rupp och dom andra elitlöparna ut till öronbedövande applåder. Precis innan start så släpptes vi i grupp A fram så pass långt att vi nästan stod parallellt med Mo & Co. Kändes sjukt stort.

7.30 gick starten och helt plötsligt var vi iväg. Vädret var mer eller mindre optimalt. Mulet, 15 grader och lätt regn. Vinden var kanske lite för stark men man kan ju inte få allt. Alla tips innan hade sagt att glöm GPS mottagning inne i centrala stan och det stämde. GPS:en levde sitt eget liv så det var bara till att gå på känsla och försöka stämma av vid markeringarna. Första femman gick inne i centrala Chicago med skyskrapor överallt runt omkring och det kändes både häftigt och lätt men så fort man lämnade dom mer centrala delarna så började dom negativa tankarna komma i takt med att regnet blev allt intensivare. Kändes det inte lite stelt? Och var inte andningen lite för jobbig? Dessutom blev jag sjukt stressad över att inte veta hur fort jag faktiskt sprang, missade i princip alla km skyltar under den första milen.

Vid 10k passeringen kändes det ändå helt okej och den officiella klockan sa 39.55. Panik, var det första jag kände då. Det skulle ju ha gått betydligt snabbare än så. Nu var det betydligt glesare bland publiken, regnget hade blivit ännu lite kraftigare och den nordliga vinden bet rätt bra och gjorde det lite jobbigare än vad det borde ha varit. Som tur var vände vi tillbaka söderut ganska omgående efter det och fick vinden i ryggen istället. Blev dock förvånad över hur lite publik det faktiskt var i dom norra delarna. Tänkte att regnet säkert gjorde en del men det borde väl ändå ha vart lite mer folk ute på gatorna? Andra milen flöt på okej, inte sådär lätt som man vill att det ska kännas men aldrig ansträngande, däremot kändes benen stela och tunga utan nåt tryck. Kollade bara dom officiella klockorna efter varje 5k och såg att jag ändå låg bra till. Sprang och tänkte att "det är sånt här väder du trivs bäst i, nu har du chansen, se förfan till å ta den". Vid halvmaran passerade jag på 1.24.03 och då gick luften ur. Långsammare än i Berlin och betydligt långsammare än vad jag hade planerat. Försökte bita ihop och tänka att jag ändå låg bra till men kunde inte släppa dom negativa tankarna på att jag ändå låg efter min egen tidsplan.

Hade med mig 7st Maurten gels och tog en varje 30:e minut. Det funkade verkligen hur bra som helst, kände aldrig att magen bubblade till som den alltid gjort tidigare med andra gels. Tack vare regnet kände jag heller inte att jag behövde dricka vid varje vätskestation utan hoppade över varannan för att spara lite tid och slippa trängseln. Höll ganska jämn 4-fart fram till 28km då jag bara kände att det här går fan inte, jag kommer aldrig att kunna jaga ikapp den förlorade tiden eller öka heller för den delen. Det var som att nån drog undan marken under mig, helt plötsligt översköljdes jag av alla negativa tankar jag kunde tänka. Egentligen var jag inte särskilt trött eller sliten, däremot så kunde jag inte se nånting positivt just då och tänkte bara att nu bryter jag. Minuten senare kom brorsan upp jämnsides och såg sjukt stark ut. -"Häng på nu för fan", skrek han men det enda jag kunde svara var "jag skiter i det här nu, spring på du". Självklart borde jag ha hakat på för jag hade definitivt krafterna för det men det enda jag kunde tänka på var allt det negativa. Och när luckan växte så gick luften ur ännu mer. Fan, satan, helvette! Kände hur jag droppade farten utan att jag egentligen behövde det men tänkte mest att jag bara ville ta mig i mål och få gråta en skvätt. Slutade helt att kolla både på officiella klockor och km markeringar.

Tuggade på i tron om att jag sprang i typ 5-fart för det kändes lätt hela tiden men när jag passerade 35km markeringen och såg att den officiella klockan visade 2.19.40-ish tänkte jag att jag måste ha sett fel. Jag borde vara mycket mer efter med tanke på att jag dragit ner på farten men kollade på min egen klocka och såg att det stämde. WTF? Beslutsångest. Hur fan gör jag nu? Fortsätta tugga på med lätt känsla eller öka lite och kanske komma in under 2.50. Medan jag sprang och funderade kände jag hur jag passerade gubbe på gubbe och omedvetet ökade farten för varje kilometer. Vid 38km bestämde jag mig till slut. Sub 2.50 finns inom räckhåll, det skulle ändå vara acceptabelt. Kände att jag hade gott om energi och blev förvånad över hur fräsch jag faktiskt kände mig. Nu ger jag det en chans. Precis efter svängde man av norrut för dom avslutande 3-4km men möttes av en hård och isande motvind. Just fan, den nordliga motvinden från inledningen av loppet var tillbaka. Borrade ner huvudet och bestämde mig för att åtminstone försöka. Kände mig riktigt stark på slutet och måste ha plockat säkert hundra placeringar men motvinden gjorde att farten aldrig riktigt blev så snabb som det kunde ha blivit. Vid 40km skylten kände jag mig ännu starkare men motvinden blev bara starkare och starkare och med 500m kvar kom sen banans enda egentliga backe som tog knäcken på mig. Kände hur jag tappade all fart och såg sekunderna rinna iväg. Gjorde ett halvhjärtat försök att spurta dom sista hundra metrarna och plockade ett par gubbar till på målrakan men visste att det var kört. 2.50.11 stannade klockan på till slut.

Direkt i mål såg jag brorsan på avstånd som sprungit med negativ split på 2.48.14. Jävligt starkt. Kände direkt jag stannade att kroppen var fräsch. Benen var fräscha. Huvudet däremot var som potatismos. Vafan hände egentligen, tänkte jag. Medan vi gick bort för att få våra medaljer kunde jag inte känna nån som helst glädje, bara besvikelse. Fick medaljen runt halsen, en poncho runt kroppen och en öl i handen innan jag började inse att jag ändå hade gjort en helt godkänd insats. Men jag hade å andra sidan inte åkt runt halva jorden bara för att göra en godkänd insats så därav den enorma besvikelsen. Innan vi tog oss bort till klädinlämningen så fick brorsan sin Six Star Finisher medalj. Jag är inte så mycket för medaljer egentligen men satan vilken medalj. Måste nästan springa Tokyo jag också bara för att få den.

Det kändes lite skumt att vara tillbaka på hotellet redan klockan 11 på förmiddagen och knäppa dom första ölen så pass tidigt men dom smakade lika bra för det. Efter några timmars slappande stack vi ut på stan för käk och sen ett nytt besök på Nike butiken för att kolla in Finisher tröjorna. Både jag och brorsan var hur fräscha som helst i benen, inte sådär trasiga som man normalt brukar vara. Är helt övertygad om att det var Nike Vaporflys och Zoom X skummets förtjänst. I mitt fall var dom ju definitivt inte 4% snabbare men desto mer förlåtande. Jag har nog faktiskt aldrig känt mig så fräsch som efter söndagens lopp. Vi hann med en lång promenad genom stan och ut till Navy Pier på eftermiddagen utan att känna oss slitna.

Vaknade tidigt på måndagen och kände mig lite mera nöjd nu än dagen innan men var fortfarande grymt besviken. På morgonen blev det en promenad bort till Willis Tower och ett besök på Lou Mitchells diner för frukost som är känt för starten på Route 66. Att kliva in där var som ett åka femtio år tillbaka i tiden. Galonklädda bås och gamla tanter som gick omkring och fyllde på kaffe. Rekommenderas starkt vid ett Chicago besök. Vädret hade slagit om helt och det var jävligt tur att loppet gick på söndagen och inte dagen efter för då bjöd Chicago återigen på typ 95% luftfuktighet, gassande sol och 30 grader. Inte ens skönt när man ska turista. Spenderade måndagen på stan innan det var dags att åka ut till flygplatsen för en lång resa hemåt. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag känner över min insats. Nöjd såklart med att jag höll ihop det och inte bröt ihop mer än vad jag gjorde men ändå riktigt besviken på att det inte gick bättre än vad det gjorde. Det som stör mig mest är att jag aldrig blev riktigt trött eller hamnade i nån energidipp, tvärtom så har jag nog aldrig sprungit en mara med så mycket energi kvar på slutet som nu. Istället jag vek ner mig mentalt och lät all negativ energi ta över. Det är inte riktigt likt mig för jag brukar ha rätt bra pannben.

Chicago Marathon som lopp var dock ett riktigt bra arrangemang och Chicago som stad var häftig och påminde en hel del om New York fast i mindre skala. Kan verkligen rekommendera det istället för det lite överhypade New York Marathon som man såklart bör springa nån gång i livet, men Chicago är definitivt ett bra alternativ. Och billigare. Dessutom betydligt smidigare när det gäller att ta sig till start och dylikt. Det var bara att glida in i sin startfålla, ingen lång väntan som i New York, London eller Boston. Ett annat plus var servicen efteråt, den var fan världsklass. Chips, nötter, bars, ostbollar, kex. Och riktig öl, ingen alkoholfri Erdinger. Nu ska jag låta det här smälta ytterligare lite innan jag bestämmer mig för vad som händer framöver. Jag vet att jag har ökat mängden i år rätt mycket jämfört med ifjol och det var säkert en av anledningarna till att benen inte var så lätta som jag hade velat. Istället ska jag bara rekreationsspringa och njuta ett tag, kanske vila lite mer än vanligt och fokusera lite mer på bicepscurl och bänkpress innan jag kör nåt grisigt fartpass. Men det kliar som fan i benen redan nu och känner jag mig själv rätt så kommer jag vara igång med mina 10-mila veckor ganska snart. Fick faktiskt tvinga mig själv rätt hårt nu ikväll för att inte sticka ut och springa. 

Adios och på återseende!

Maravecka!

2 okt 2018

Nu är det bara 4 dagar, 15 timmar och 47 minuter kvar innan det smäller. Bank of Chicago Marathon anno 2018. Fy fan vad taggad jag är! Men på ett avspänt och ganska skönt sätt jämfört med tidigare lopp. Inför mina senaste Berlin maror har jag mest känt ångest och press. Det gör jag förvisso nu också men inte alls på samma sätt. Jag vet att jag är i riktigt bra form och att jag förmodligen kommer persa med bra väderförutsättningar men till skillnad från Berlin, dit jag åkt dom två senaste åren med en stor klump i magen över skammen att misslyckas, så känns det som om jag inte har nåt att bevisa den här gången. För ett år sen kändes det som om jag verkligen var tvungen att visa att jag kunde springa också och inte bara snacka. Den här gången är jag inte lika brydd. Det får gå som det går. Jag vet att jag har gjort all den träning som krävs och jag åker till USA med allt att vinna. Självklart kommer jag bli skitsur om det går åt helvette men jag väljer att inte ens tänka så. Just nu är pers det enda som finns i min vokabulär.

Ett annat tecken på min förvånandsvärt avspända inställning är att jag inte knarkat väderappar i tid och otid den här gången som jag alltid brukar göra. Det normala inför en mara är ju annars att kolla vädret minst en gång i timmen och ännu oftare än så dom sista dagarna. Nu har jag som mest kollat en gång per dag. Det får bli det väder som det blir, jag kan ändå inte påverka det. Tyvärr ser det ut att inte bli helt optimalt väder på söndag men än så länge kan mycket hända. Det verkar i alla fall variera rejält där borta. 11 grader och spöregn ena dagen för att skifta till sommarvärme med uppemot 30 grader och strålande sol dagen efter. Och blåst såklart. Men det finns väl en anledning till att Chicago kallas för the windy city. På ett sätt känns det skönt att starten går redan kl 7.30 på morgonen. Det kommer förmodligen vara snorkallt i väntan på start och sjukt jobbigt att stiga upp mitt i natten men om det skulle bli värmebölja så kommer man ju åtminstone slippa den värsta värmen. Men det kan ju fan inte bli en till mara med 30 grader, vad är oddsen på det egentligen? Efter värmeböljorna i Stockholm, London och Boston känns det som att jag gjort mig förtjänt av att få springa en mara i krispig höstluft.

Nu ikväll gjorde jag mitt sista riktiga pass. 60min skön distans i kolsvart mörker med 5km marafart insprängt som för dagen landade på 3.57min/km. Kändes oförskämt lätt trots 3 grader och kortbrallor som dock inte var lika skönt. Men jag var mest glad för att det var plusgrader och barmark, imorse när jag gick till jobbet visade termometern ett par minus och känslan är att det skulle kunna börja snöa vilken dag som helst här uppe i Svallet. Fy fan. Ska bli skönt att få lämna det här om än bara för ett par dagar. 

Just nu har jag ingen riktig raceplan mer än att se till att alla femmor går på under 20min. Jag är sugen på att öppna första halvan på 1.22 och hoppas på att det håller hela vägen men vi får helt enkelt se beroende på väder. En sak som verkar funka dåligt i Chicago Marathon är GPS mottagningen så jag funderar faktiskt på att bara springa med manuell tidtagning och stämma av efter varje 5km. En sak som jag faktiskt planerat är mitt energiintag. Jag kommer att ta 2st Maurten gels redan under den första timmen och sedan en var 20:e minut i hopp om att inte åka på sån soppatorsk som jag upplevde i Berlin förra året. Det var fan läskigt på riktigt. Som tur var hade jag ju bara drygt en kilometer kvar då men då blev jag faktiskt lite rädd, för det var en helt ny upplevelse att tappa kontrollen över kroppen så som jag gjorde då.

Hur som helst ska det blir sjukt najs att få stifta bekantskap med staden Chicago. Det ska ju vara ett New York i miniatyr fast mysigare säger många. Hade gärna velat se allt som man bör se som turist men vis av erfarenheterna från Boston då jag brände alldeles för mycket av benen på att gå dagarna innan så kanske det är bästa att inte göra det. För även om det är najs att turista så är det inte syftet med helgens resa. Jag åker till Chicago med ett enda mål; att komma hem med ett nytt pers! (Och bocka av min femte major). Den som lever får se! På fredag morgon går planet mot USA. Starten på söndag går 14.30 svensk tid om jag räknat rätt så se till att följa kampen mellan Mo Farah och Galen Rupp då!

/Hörs

Tapering

25 sep 2018

Jag brukar vara riktigt dålig på att trappa träningen inför ett marathonlopp. Sen jag började skriva den här bloggen så har jag hunnit med tio maror tror jag. Resultaten har vart varierande men en gemensam nämnare har vart bristen på vila strax innan och stora svårigheter att ta det lugnt dom sista veckorna. För det mesta har jag kört på ganska hårt ända in på målsnöret i tron om att no-pain, no-gain mentaliteten vart det vinnande konceptet och inte förrän typ sista veckan tillåtit mig själv att vila ordentligt. Det säger ju egentligen sig självt att det är en dödsdömd taktik men jag har intalat mig själv att benen bara blir sega av för mycket vila. Ibland har det funkat men för det mesta inte. Den här gången är dock annorlunda. Den här gången så har jag börjat trappa ner både volym och intensitet i tid. För så sliten som jag har vart det senaste halvåret har jag nog aldrig vart. Det hör såklart ihop med att jag ökat träningen och minskat på vilan under hela året. Senast jag sprang ett pass med en lätt känsla i kroppen var i maj. Sen dess har mer eller mindre varje pass känts som att springa med handbromsen i. Och det är fan ingen rolig känsla.

Så dom senaste veckorna har jag faktiskt tillåtit mig själv att vila mycket mer än jag gjort tidigare. Jag har tvingat mig själv att vila vissa dagar även fast kroppen tvångsmässigt skrikit efter löpning och att skippa alla (läs: vissa) onödiga junkmiles har nog faktiskt gett resultat. För trots att jag inbillar mig själv att jag går upp i vikt varje dag som jag inte springer så börjar kroppen äntligen att kännas hyfsat pigg och lätt. Och det var fan inte igår. Vändningen kom nog förra veckan då jag sprang 24km marafart. Helt plötsligt kändes det mycket lättare än tidigare. Dessutom var jag klok nog att nöja mig med 24km för halvvägs in fick jag hybris och tänkte att jag köttar på i typ 32km. Till saken hör då att jag dagen innan sprang långpass med 3x5km fartökning och dagen innan det Stockholm Halvmarathon. Så att jag vilat mycket är väl en sanning med viss modifikation märker jag nu.  

Det slutgiltiga tecknet på att kroppen verkar vara på G fick jag nu ikväll. Trots höstrusk, snålblåst och ett väder som mer lockade till soffhäng än löpning bestämde jag mig under kvällens pass för att slänga in en fartökning. 7km i marafart utan att titta på klockan. Var helt säker på att det gick för långsamt när jag gjorde prattestet, började helt enkelt prata högt för mig själv och tyckte att det gick alldeles för bra men när klockan pep för sjunde gången så stannade jag på 3.55 i snitt. Min egen känsla var att det hade gått i 4.15 eller nåt. Kändes faktiskt mer som distansfart än marafart. Sen har jag inga illusioner om att det kommer kännas så lätt vid kilometer 40 nästa söndag men det är ett gott tecken åtminstone. 

Nu börjar jag tro på stordåd i USA. Det enda som kan stoppa mig från PB är en ny värmebölja eller en förkylning. Möjligen en trasig vad också. Fan vad man blir nojig, hade nästan glömt bort hur j-a jobbigt mentalt det faktiskt är att ladda upp inför en mara. Jag har tex vart helt övertygad om att jag har vart på väg att bli förkyld dom senaste dagarna. Har sovit med halsduk, sockar och ett übervarmt duntäcke och vaknat upp mitt i natten i en pöl av svett bara därför. Jag har också i vanlig ordning börjat göra slut på tvålen på jobbet till städtanternas förskräckelse. Dom måste ju tro att det springer omkring en tvåltjuv på skolan. Knappa in dörrkoden till skolan - tvätta händerna. Ta en kopp kaffe från automaten som alla pillar på - tvätta händerna. Lektion - tvätta händerna efteråt. Öppna en dörr - tvätta händerna. En följd av det är att det går åt typ två tuber handkräm om dagen bara för att händerna håller på torka sönder av allt tvättande. Men det kan jag ta. Det som däremot oroar lite just nu är min högra vad. Jag var helt säker på att jag hade åkt på en bristning i lördags. Var så sjukt stiff och hade problem att stödja mig på den så det var med stor oro som jag stack ut i söndags för att testa den. Som tur var märktes det inte av alls under löpningen men den är fortfarande oroväckande stiff trots att det inte smärtar just nu.

Förutom att formen äntligen verkar lura runt hörnet så har jag dessutom införskaffat mig två hemliga vapen inför nästa veckas lopp; Nike Vaporfly 4% Flyknit och Maurten Gel 100.

Om första generationens Vaporfly var 10/10 så är Flyknit versionen en tolva på samma tiogradiga skala. Satan vilken sko. Den enda invändning som jag hade mot första Vaporfly var att tåboxen var alldeles för rymlig och att den var för instabil i sidled, nästan fladdrig. Det har dom nu åtgärdat. Skon sitter som en strumpa på foten, tight utan att trycka på och tåboxen är helt perfekt. Flyknit materialet gör också att den är mycket stabilare och att ta 90-graders kurvor är inte längre ett problem. Dessutom tycker jag att sulan känns ännu bouncig:are och även lite tjockare men det är säkert placebo. Ett plus är såklart också att den är ännu lite lättare nu. Det kommer nästan vara pinsamt att inte persa med dom här på fötterna.

Maurtens nya Gel var också det en stor positiv överraskning. Jag började ju inte ta gels under lopp förrän typ för nåt år sen och även när jag lärde mig att faktiskt ta det så har jag aldrig tyckt om det, jag har nästan blivit spyfärdig ibland av den metalliska konstgjorda sliskiga smaken. Så när jag hörde talas om Maurten för nån vecka sen lät det ju alldeles för bra för att vara sant. Smaklös, jellykonsistens, inget kladd och fri från magproblem. Nu har jag testat dom på ett par rundor och dom verkar onekligen leva upp till vad dom lovar. Dessutom finns det ju lådor och lådor. Så när dom levereras i en låda som åtminstone får Apple att dreggla lite så kan det ju inte vara annat än bra skit.

Den här veckan räknar jag med att springa 6-7 mil eller kanske till och med ännu mindre vilket är mer än en halvering av den normala veckovolymen och nästa vecka blir det nog nästan bara vila. Den stora utmaningen fram till avresa blir att hålla förkylningsbacillerna på avstånd. Under tiden laddar vi upp med Chicagos stoltheter Chicago. Ostigt och slickt, det bästa av två världar. När jag landar på O'Hare International är det Look Away som kommer spelas i mina lurar.

/Hörs

Stockholm halvmarathon 2018

16 sep 2018

Det vore ju nästan tjänstefel att inte börja detta inlägg med att nämna Eliud Kipchoge. Helvette vilken snubbe, är han på riktigt? Det han käkar till frukost vill jag också ha! Är det nån man verkligen har unnat att slå världsrekordet så är det ju Eliud. Inte bara för att han verkar vara typ den mest sympatiska människa som går omkring på denna jord utan framförallt för att det hade vart så otroligt sorgligt att bli ihågkommen som den "snabbaste människan på marathon utan att vara den snabbaste människan" som han själv uttryckte det innan loppet. Men nu kan Messi och Ronaldo lägga ner sitt tjafs för Kipchoge har precis bevisat att det är han som är den verkliga geten, nåt han nog kommer vara, oberoende idrott, för en lång tid framöver.

Själv satt jag och försökte följa loppet på ett SJ tåg med svajigt wifi och dålig 4G täckning. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade tågbiljetten precis samtidigt som Berlin Marathon. Fick iaf rapporter av brorsan på messenger samtidigt som jag febrilt försökte hitta en fulstream på nätet vilket jag till slut också gjorde. Anledningen till att jag satt på ett tåg imorse berodde såklart på att jag tillsammans med tiotusen andra löpare sprang Stockholm Halvmarathon igår. 

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av ett favoritlopp och en årlig tradition. Om jag räknar rätt så var det min nionde start. Innan jag åkte ner i fredags så hade jag satt upp ett klart och tydligt mål. Jag skulle springa på 1.22 med maraansträngning och hela tiden känna att det fanns ytterligare en växel. Inget dreggel ur mungipan eller nåt huvud på sned. Framförallt så ville jag känna mig fräsch i mål med känslan att jag skulle kunna fortsätta utan problem. Och allt det lyckades jag uppnå. Jag sprang i mål på 1.22, behövde knappt pusta ut och var så pass fräsch idag att jag nyss har kört långpass på 33km med 3x5km i marafart inbakat. Sista femman var förvisso lite småjobbig i motvinden men aldrig nåt problem. Det tackar vi PegTurbo för.

Även om jag hade försökt gå för pers igår så hade det aldrig gått för just nu är jag som ett gammalt trött och avdankat diesellok som bara har två växlar; distans- och marafart. Så det var rätt skönt att inte behöva pressa sig till det yttersta i motvinden igår. I år var det en hel del banändringar jämfört med tidigare år och det till det bättre. Det har ju iofsig vart en hel del förändringar i banan även tidigare men just i år kändes det verkligen som dom hade fått till det så bra som det kan bli. Jag har ju alltid skrikit efter den gamla starten utanför slottet och i år var starten faktiskt tillbaka på Strömbron till min stora förtjusning. Jag och brorsan trängde oss långt fram och hade bra utgångsposition när startskottet small. Upplevde att det blev ett helt annat flyt nu när man sprang genom Kungsträdgården istället för dom trånga gatorna vid Gustav Adolfs Torg och dessutom var det rätt bra publiktryck under den första kilometern som man inte haft tidigare. 

Såklart drogs jag med i starten och öppnade alldeles för fort som jag alltid gör. 1km skylten i tunneln måste ha suttit flera hundra meter fel för jag lappade 3.24 där och så fort sprang jag garanterat inte. Även efter tunneln var det svårt att inte fortsätta dras med och jag vet att jag tänkte att jag skulle sakta ner men jag kunde bara inte förmå mig att göra det i loppets inledande skede. Istället hamnade jag tillsammans med brorsan och Jakob Z som jag sprang ihop med bort till Rålis innan jag valde att släppa nånstans vid 8km. Vid varje motlut drog jag ner på farten för att inte pulsen skulle åka jojo och ute på platten försökte jag hålla en ansträngning som skulle motsvara maraansträngning. Den nya dragningen vid Hornsberg kändes riktigt positiv och likaså den nygamla sträckningen över centralbron och genom Gamla stan där det var riktigt bra publiktryck. Vid stigningen upp till Slussen drog jag ner rejält på farten och kunde rulla på bra ner till Söder Mälarstrand där motvinden bet rätt bra. Av nån anledning så blev det en hel del sololöpning något jag inte upplevt tidigare år. Klockan pep varje kilometer men den enda gång jag kollade på den var vid 5km, efter det körde jag bara på känsla.

Tanto brukar ju för det mesta kännas brutalt jobbig men i år hade jag gott om krafter där. Blev förvisso omsprungen av ett stort gäng här men jag höll mig till min plan och gick inte i fällan att försöka haka på. Att sen få slippa den dryga stigningen uppför St.Paulsgatan och istället få springa ut på Hornsgatan var nog den absolut bästa förändringen dom kunde ha gjort. Håller tummarna för att den delen får vara kvar. På Hornsgatan blev jag omsprungen på löpande band av folk som jagade sluttider, själv sprang jag mest och hejade och försökte småprata med folk. När jag sen rullade ner mot Skeppsbron och passerade 20k på 1.18 så var det första gången sen 5k som jag såg hur jag låg till. Visste att jag skulle komma in på 1.22 nånting, precis som jag hade planerat. När alla andra forcerade för kung och fosterland tog jag det rätt lugnt sista biten och det var inte förrän sista hundringen som jag ökade farten marginellt. Direkt i mål träffade jag på brorsan som persat och även fixat sub80. Han slog även min tid från i våras med 4s så nu är man inte längre bäst i familjen.

Stockholm halvmarathon gick precis såsom jag hade planerat. Egentligen borde jag vara nöjd med det och det är jag såklart men jag kan ändå inte riktigt släppa att det där känslan när allt bara flyter inte riktigt finns där. Det hade gärna fått kännas ännu lättare än vad det gjorde. Istället är det rätt uppenbart att benen inte riktigt är på topp och att det inte finns nån som helst snabbhet i dom heller för den delen. En förklaring är säkert att jag sprungit rätt många fler mil i år jämfört med tidigare och vart jävligt dålig på att vila. Just nu står jag på 4500km och det är nog nästan 1000km mer än vid samma tidpunkt ifjol. Så på så sätt är det nog inte så konstigt. Men det vore ju skönt om det där lätta känslan kunde infinna sig snart. För det börjar bli lite brandbil nu, det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till Chicago. Normalt brukar jag köra sista långpasset 2 veckor innan en mara men eventuellt var dagens långpass det sista för nu är det fullt fokus på vila och att benen ska kännas lätta och fräscha. Vi får väl se hur det går.

Till veckan får jag förhoppningsvis mina nya Nike Vaporfly 4% Flyknit, samma skor som Kipchoge hade idag när han smashade världsrekordet. Just nu befinner dom sig i Danmark men förhoppningsvis har jag dom i min hand på tisdag. Det var bara rent flyt att jag lyckades få tag på ett par förra veckan, officiellt släpps dom ju den 1 oktober i Europa men dom fanns att köpa i Berlin den här helgen i samband med maran uppenbarligen verkar Nike vilja göra lite reklam för dom redan nu, som om det skulle behövas. Återkommer med ett första intryck nästa vecka. Ovandelen är ju helt ny jämfört med gamla Vaporfly så det ska bli spännande å se hur dom känns jämfört med den första versionen. 

/Hörs

Alea iacta est

2 sep 2018

Första helgen i september har dom senaste åren vart synonymt med Umemilen, ett lopp som jag skrivit om många gånger förut. För mig har Umemilen alltid inneburit startskottet inför höstens stora mål, marathon, så självklart stod jag på startlinjen även i år för att kicka igång formen mot Chicago marathon. Dagen till ära passade Ume på att visa sig från sin bästa sida och bjöd på strålande sensommarväder, nästintill perfekta förhållanden för löpning om än något för varmt för min smak. Trots att jag gillar Umemilen stenhårt som lopp så har jag aldrig riktigt fått det att stämma där. Tror det har å göra med att jag dom senaste åren maratränat stenhårt under juli-augusti och helt enkelt vart för sliten / nedtränad för att få till ett bra millopp vid just den tidpunkten. Och i år var inget undantag. Tidigare idag när jag ställde mig på startlinjen var det i hopp om fetpersa men precis som vanligt så slutade det istället med ett magplask och idag blev magplasket hårdare än vanligt.

Har känt mig fruktansvärt sliten dom senaste veckorna, på gränsen till övertränad. Alla mina kvalitetspass har slitit mer än jag faktiskt tänkt. 20x1km, 4x5km, 10x2km, 20km marafart, långpass med fartökning osv. Däremellan så har jag som vanligt haft en tvångstanke om att fylla ut veckorna med 2mil distans varje dag. Jag har kört mina pass i dom farter som jag planerat men fått slita mer än tänkt. Så i början av veckan kände jag att jag var tvungen att trycka på pausknappen för att inte bränna ut mig helt. Det blev sparsamt med löpning hela veckan och även extra vilodagar så därför kändes det ändå rimligt att gå för pers idag.

Nydalasjön runt kan jag utan och innantill i sömnen. Senaste gången jag var här och tävlade var i våras i samband med Umeå Halvmarathon som slutade med PB på 1.19. Då öppnade jag första milen på typ 37.10 och kom ihåg att det kändes som uppvärmning så därför kändes det inte orimligt att gå för nånstans kring 36.30 idag. 

Det var många bekanta ansikten som trängdes vid starten och det kändes tryggt å veta att det skulle finnas draghjälp hela vägen in i mål. Strax innan start fick jag sån sjuk jävla ångest och nästan panikartade känslor inför smärtan som snart skulle komma för det var verkligen hur länge sen som helst sen jag sprang ett millopp. Positionerade mig långt fram och stack iväg alldeles för fort när startskottet ljöd. Klockan dom första kilometrarna på 3.30, 3.35 och 3.39. Efter det hamnade jag lite i ingemansland och fick springa solo i en kilometer vilket gjorde att jag tappade fart så när Tomas och Stefan kom ikapp nånstans efter 4km så tänkte jag "perfekt, nu kan jag ta rygg på dom". La mig bakom Tomas men upptäckte att han genast fick en lucka. Ökade farten för att täppa till den men kände att det inte gick. What the fuck? vet jag att jag hann jag tänka medan jag såg hur luckan bara blev större och större och benen darrigare och darrigare. Stefan var urstark och försvann ur min åsyn ganska omgående och då var det som om luften gick ur. Tappade all energi och lust att springa och när jag halvvägs insåg att det inte skulle bli nåt pers så la jag av. Drog ner på farten, blev omsprungen på löpande band och ville egentligen bara bryta. Tvingade dock mig själv att faktiskt springa klart för det är fan inte okej att bryta bara för att det inte går som man tänkt. Sista halvmilen hade jag verkligen svårt att pressa mig när det inte fanns nåt att springa för så farten blev vad den blev. Stannade klockan på 38.04 tror jag. Sämsta loppet på flera år. Orkade alltså inte ens hålla halvmarafart idag och det på samma bana som jag persade på i våras. Bedrövligt jävla dåligt.

Som straff stack jag ut för att springa bort dagens besvikelse det första jag gjorde när jag kom hem till Svallet. Fast så mycket till straff blev det faktiskt inte, snarare tvärtom, för det var en magisk fin sensommarkväll och benen bara rullade på. Helt plötsligt hade jag sprungit 22km utan att det känts speciellt ansträngande. 

Det första jag kände när jag gick i mål var såklart besvikelse. Det andra var panik. Panik över hur jävla dåligt det gått men också panik över hur det ska gå i Chicago om en månad. Det finns ju liksom ingen tid till att börja om med träningen nu, gjort är gjort. Tärningen är kastad sen länge. Sen kom jag ihåg att jag kände exakt samma sak efter förra årets Umemil men trots det så fixade jag sub 2.50 i Berlin ett par veckor senare. Milen är ju inte den flod som jag strävat efter att korsa, mitt Rubicon är och har alltid vart marathon. Och springer man inte snabbare än tröskel på träning så är det ju svårt å förvänta sig stordåd på 10k. Men lite bättre än så här hade jag ändå förväntat mig. 38.04 gör jag ju vilken dag som helst själv på träning i snålblåst och spöregn. 

Förhoppningsvis kan jag lägga det här bakom mig ganska omgående och börja blicka framåt. Den kommande veckan blir nog hyfsat hård, är lite sugen på att maxa en mil nu till veckan bara för att slå den här tiden och visa för mig själv att jag inte är så här dålig, men sen väntar Stockholm Halvmarathon som är den sista generalrepetitionen inför Chicago. Det är ju förvisso ett lopp som också gått åt h-e dom senaste åren och med mitt flyt just nu lär det väl bli samma sak i år. Men jag är helt övertygad om att jag ändå kommer kunna ge Chicago en match oavsett. För all min specifika maraträning det här året måste ju ha gett nånting. 3.58 min/km. Det är den fart som jag just nu är inställd på att hålla i Chicago. Då kommer jag att komma in på 2.47. För ett år sen klarade jag att hålla den farten i drygt 37km innan jag stumnade. Om en månad ska jag fan klara hela sträckan trots att jag suger på milen!

/Hörs

Ladda fler